Förra helgen var jag då som sagt utanför Norrköping för att springa min första halvmara. Vi for tidigt på lördagsmorgonen och redan då, vid 07-tiden var det shorts oh linne temperatur ute - och varmare skulle det bli!

 

Vid 09 tiden var vi framme på den äng där start och mål skulle gå, jag hjälpte till lite med uppställningen av prylar, drack lite kaffe och åt min macka. Vid 10.30 började knatteklasserna vilket var jättekul att se. Kidzen med sina nummerlappar stora så de täckte hela torson - så gulliga!

 

Kl 11 gick starten för halvmaran, nervöst? JA! I startfållan tog jag en plats ganska långt bak - ville inte vara framme och stressas av alla snabbingar. Jag minns hur jag tänkte "Varför gör jag detta?" och när startskottet gick och man började springa så kommer jag också ihåg att jag tänkte "just ja, jag gillar ju det här med att springa, det är så enkelt". 

 

In i skogen och mata på, jag låg i en "klunga" med några andra tjejer och bara matade på, första vätskan var efter ca 4,5km... Pulsen stack iväg och låg över 175 vilket är för högt - men det kändes så bra. Vid första vätskestationen var det varm, varm varmt! Hällde över mig lite vatten och drack vatten och sportdryck. Svalde även en salttablett och fortsatte sen. Här hade jag släppt den klungan som jag var i och sprang själv. Här kunde jag springa mer i mitt eget tempo vilket var skönt. Värmen fortsatte vara tryckande och mitt emellan första och andra vätskestationen sprang jag om två killar varav den ena hade vätskebrist/var helt borta. Lite läskigt att se allt! Framme vid andra vätskan och det kändes bra, förutom att jag var lite lätt spyfärdig - drack vätskan på första vattenstationen för fort. jag tog vätska, stannade en stund och en banan. 

 

Vad jag inte visste då var att de följande 4-5km skulle bli hemska, än så länge låg jag bra till tidsmässigt. Så jag satte av och direkt upp för en asbrant backe, sen var det ömsom upp och ömsom ner - utan någon vind och dessutom många partier i sol. Det var kämpigt och tungt - benen började streta emot och jag fick sota för mitt tempo i början. Tungt som fasiken och varmt, jag började fundera på varför jag gör detta än en gång. Men jag manade på kroppen och gick ömsom jag spranglugnt. Här någonstans insåg jag att den där tiden på 3h skulle förmodligen bli ett faktum. Jag började även få lite ont i ryggen och kände mig trött. Så äntligen kom den där tredje vätskestationen - där barn bjöd på godis!! Himmelriket för en trött löpare!

 

Jag pratade med de på vätskan som frågade om jag skulle fortsätta - japp! jag gav mig iväg och kroppen kändes bra men tung. De sista 7 km var rätt tunga, jag gick och sprang.. Titen tickade iväg och det var varmt.Så kom jag mot målområdet - man sprang förbi målet och sen in en sista km i skogen för att springa genom ett bottenlöst kärr som jag fått höra skräckhistorier om. Dock blev jag lite besviken på det där kärret eftersom jag bara sjönk ner till fotknölarna. Tidigare i loppet hade jag sprungig i alla vattenpölar och kärr för att få svalka om fötterna. 

 

Så kom det där upploppet tillslut, klockan hade tickat iväg till 3:13 vilket kanske inte är någon tid att hänga i julgranen med precis.. men för att vara min första tävlingshalvmara är jag nöjd. Jag fick testa på kroppen - man orkar mer än vad man tror! Dessutom har jag räknat ut att de där 21 km i höjdmeter innebar 4 vändor upp och ner för Hammarbybacken (ungefär) vilket jag inte gör i någon handvändning! Lärdommen av detta lopp är att börja sakta, ha respekt för värmen och ha roligt!

 

Dagen avslutades med kaffe på ett köpcentrum och massa snack, mestadels om löparlägret om en vecka som jag SÅ ser fram emot! Jag längtar sjukligt!