Gårdagen förflöt helt ok, jag jobbade på som vanligt och pratade med min chef om framtiden, många tårar föll ner för mina kinder. Egentligen förstår jag inte varför. Jag har pluggat i 6 år och nu bara några månader efter jag är färdig fått ett erbjudande om jobb som jag passar PERFEKT till. Varför känner jag såhär? Jag vet att alla är jätteglada för min skull och jag är typ den som är ledsnast.. För att jag faktiskt ska ta mig iväg på detta intalar jag mig själv att jag bara ska jobba på annan ort i 10 veckor, så får vi se hur jag känner. Det värsta som kan hända är ju att jag inte trivs och då får jag komma tillbaka till IKEA, men nu har jag i alla fall försökt och det är ett stort steg för rutin-anja som inte kan släppa taget om saker och ting.

Sådeles hade jag enorm gråt-huvudvärk halva dagen och spenderade 4,5 h på bussen till Stockholm, jag sov säker hälften av tiden och så läste jag andra halvan. Väl hemma hos mamma borstade jag tänderna och sen stupade i säng vid 21-tiden.

Halsen bråkar fortfarande, igår vaknade jag med svullna mandlar och det kändes som jag hade lite feber där på morgonkvisten. Skrev ett sms till mamma som direkt ordinerade ipren. Så nu har jag tagit det.

Alltså uteblir träningen för min del, det känns tråkigt, men just nu har jag så mycket annat att tänka på att jag ändå går på högvarv hela tiden. Igår vet jag inte riktigt vad som hände, men när jag skulle betala en räkning slog jag fel kod på min bankdosa... och kom inte på den rätta, så jag fick kolla på en fusklapp jag har! Snacka om förvirrad tjej!!

Nej, nu ska jag ta och förbereda mig och packa ihop, idag och imorrn ska jag nämligen gå bredvid den läraren jag ska ersätta. Spännande, läskigt.. Men mest av allt ser jag nog fram emot det.. jag har varit så rädd att alla ska vara trevliga och frysa ut mig... Men hallå! Det är ju en normal arbetsplats, så håller ju inte folk på!!

/ Anja