Jag unnade mig en veckas träningsfritt efter Lidingö, knäna uppskattade det. Det känns galet att vi är klara med HELA TJEJKLASSIKERN!!! Det har varit en upplevelse och så himla roligt. Lidingö gick över förväntan. Det var verkligen upp och ner hla tiden och det gjorde det sjukt jobbigt, men samtidigt var det så mycket lättare för psyket, jämfört med att springa på någon platt asfalt. Jag kom i mål på 1:07:35, vilket jag är jättenöjd med. Jag såg inte Matilda eller Anja på hela loppet, men visste att de låg före mig då jag tappade dem bland allt folkvimmel i starten. Först kilometern tog nästan 10 minuter, det var så sjukt mycket folk så det stod i princip still. Inte ens ett normalt gåtempo kudne man hålla, utan fick stanna emellanåt. Men efter ett par kilometer började jag inse att det börjat bli lite luckor, så då var det dags att börja ta sig förbi lite folk och komma upp i det tempo som jag ville hålla. Det var trånga stigar och inte särskilt lätt, så man fick plocka några personer så fort det blev tillfälle för "omspringning". Det lättade mer och mer på folk som tur var. När det var 2 km kvar kände jag att jag fortfarande hade mycket kraft kvar och flåset var bra, så då ökade jag ännu lite till. Det känns sjukt i efterhand att jag egentligen aldrig hade någon riktigt tung kilometer för psykets del under loppet, det gick bra hela tiden och kroppen kändes ändå relativt fräsch. Precis när jag sprang över mållinjen så stod Matilda där. Jag hade som sagt inte sett henne på hela loppet, men tydligen fick vi nästan exakt samma tid, hon var 15-20 sekunder före mig om jag inte minns fel, hon sprang in på 1:07 hon också. Hon måste ha haft ett väldigt jämt tempo med mig hela tiden. 

 

Knäna funkade ganska bra på Lidingö. Jag kände av dem efter 5-6 km, men då hade jag ju sprungit mer än hälften, så då är det bara att bita ihop. Det var lite stela ben och onda knän de efterkommande dagarna, men inget märkvärdigt. Unnade mig i alla fall lite ledighet och igår var jag iväg på första träningspasset efter det, som blev Spin puls intervall. Alltså spinning, med pulsklocka och bara en massa intervaller. Det var ett riktigt bra pass, men sjukt jobbigt. Tyvärr tror jag att jag körde lite hårdare än vad min dagsform klarade av. Jag lämnade blod i onsdags, var på 30-årsfest och fick i mig en del vin i lördags och så har jag haft en tuff vecka i skolan med alldeles för lite sömn. Benen träöttnade fort, men jag lät inte det hindra, jag ville jobba upp pulsen hela tiden och då måste benen jobba. På de 4 sista intervallerna körde vi 85-90% av maxpuls i 1 min. Jag kände efter typ 2 intervaller att jag började må ännu mer illa än vad jag redan gjorde och fick fokusera lite på balansen och huvudet. När så de intervallerna var klara släppte jag av i princip allt motstånd och började fundera på om jag skulle gå ut eller inte, visste inte riktigt om jag skulle klara av stretchen eller om middagsmaten skulle hamna på golvet :-P Men jag bestämde mig för att stanna där inne i alla fall, stretch är ju i princip stillastående, så jag tänkte att det skulle gå bra. Började dock kallsvettas något sjukt och satte mig ner på golvet och gjorde lite egna stretchövningar istället. Kände bara av att stå på knä att jag nog skulle svimma. Mådde tokilla, frös och svetten bara rann. Har aldrig hänt förut. Men efter 10 min strecth började det bli något bättre och efterhand så släppte allt och jag började må som vanligt igen. Nog för att jag kan träna så att jag mår illa, men när det börjar svartna för ögonen så känns det lite värre, tror helt enkelt att jag tog ut mig lite för hårt, med tanke på dagsform. Gå på fest och sen träna järnet kanske inte är någon bra kombination, men när man väl är och tränar så vill man ju ge vad man har :-) 

 

Jag kommer att fortsätta medmitt mål med träning 2 dagar/vecka ett tag till, eftersom det är väldigt mycket annat som ska hinnas med just nu. Får se vad det blir för träning den här veckan, inget planerat ännu.

 

/Hillevi