ja, nu är jag nästan arg. Jag är vansinnigt trött på att inte kunna gå ordentligt, trött på att inte kunna stödja på foten. trött på att ha ont. Jag vill att det ska bli bra nu!! Jag är ingen sitta hemma och ta det lugnt människa. Jag är en människa som är på språng. jag vill kunna röra mig!!! Jag vill kunna springa, jag vill vara ute i det fina vädret!!

dessutom när jag ändå ber om saker, kan jag inte få tillbaka mitt glada humör och min jämna nivå? Inte toppar och dalar i humöret som liknar mount everest-marianergraven. snälla snälla..

Jag förmodar att det är kroppens sätt att säga ifrån, men ändå.... Någon gång får det väl vara nog??

tack på förhand gud!
/ Anja